...makter är otroliga!
För en kvart sedan pratade jag med maken/husse och han frågade hurdant vädret var här hemma och jag svarade att det är varmgrader och att all snö (det lilla som fanns) hade försvunnit under natten.
-Tittade nyss ut och såg att det hade börjat snöa, det är inte lite snö, utan det är stora flingor och det är alldeles vitt på backen!!
Jag tycker, att det är häftigt, att det kan slå om så fort.
Visserligen så kommer det väl att bli problem på vägarna under dagen, men man får väl hoppas, att de flesta har bytt till vinterdäck...
I England var det fint väder, ungefär 10-15 grader varmt och sol faktiskt.
Maken bor i Dover den här gången, han ville ha lite nytt att titta på och har BARA fyrtiofem minuters restid (utom rusningstrafik) och det tycker han är okey.
Ja, man kan ju jämföra med hur det är här hemma i vår lilla stad, är det åtta bilar i en kö, ja då jäklar är det rusningstrafik...
..Nu har jag varit upp på övervåningen och burit ner byrackan, han är ju den som är morgontrött i den här familjen och han får inte gå i trappan för mig, är rädd att han ska ramla.
-Alltså, när jag går upp på morgonen, då lyfter han på ett ögonbryn, mest bara för att konstatera att jag lämnar sängen tror jag.
Sedan så kurar han ihop sig och somnar om och sover så sött så ända tills han tycker att det skulle nog vara skönt att få gå ut och kissa lite..
Då hör jag hur han hoppar ner från sängen (det hörs ner) och så står han och piper lite för jag har ju satt för grinden och sedan går matte upp och hämtar honom och bär honom ner för trappan och byrackan, han är som ett "plockepinn", benen spretar åt alla håll (en whippet, den har långa smala ben)..
Jag vet inte om det är så att "tron kan försätta berg", men jag tycker att byrackan har blivit lite "rakare", det kan ju vara så, att cortisonet har verkat och att det har verkat bra.
Jag hoppas verkligen att det är så, ingen blir lyckligare än jag i så fall.
I dag är det fredag och jag har egentligen inga planer för dagen mer än att jag ska städa lite och så ska jag sätta upp belysning på balkongen till loftet, det är ju snart första advent och det gäller att vara ute i god tid...
Sa det till maken, att jag skulle göra det, han skrattade och sa, att ja, det fixar ju du, ingenting är väl omöjligt för dig, men du får tamejsjutton inte klättra någonting för tänk om ditt knä viker sig....
Jamen sa jag, ner kommer man alltid...
Det tyckte inte han var kul...(konstigt)
Nej, det här duger inte, nu ska jag sätta igång, det finns att göra, om man bara vill..
Ha dé! / tant raffa