....Finns det väldigt många olika..
I kväll när jag satt i min ensamhet vid datorn så knackade det på min ytterdörr..
Det var kolsvart ute och jag skäms inte att tala om att jag är faktiskt mörkrädd.
Utanför stod en granne, han brukar vara hit ibland, men mest umgås jag med hans fru.
Han stod där med sin schäfertik som är i sina bästa år, alltså mycket yngre än byrackan och hon vet, att min hund, ja, han är en gammal gubbe..men, hon tycker om min byracka, eller det kanske är hans tuggben hon gillar...hm..hm.
Men, för att återgå till grannen, vi kan kalla honom för J.
Han frågade lite försynt om maken var hemma, nej sa jag han kommer eventuellt i nästa vecka.
Jaha sa J, sedan pratade han lite om ingenting tills han sa att det var någonting han ville tala om för mig...
Jag trodde förstås at det hänt nå´t med hans fru, men det hade det inte.
-Det är så här sa han, att för många, många år sedan blev jag och några andra dömda för ett brott som vi inte hade begått, men som vi alla erkände!
Allt beroende på att polisen la orden i munnen på pojkarna som då var tonåringar..
Detta hade han burit inom sig i så många år, inte ens hans fru visste någonting.
Kan man tänka sig hur fruktansvärt det måste ha varit för honom att hela tiden trycka ner ( hans egna ord ) det som varit i hans medvetna, att aldrig få bearbeta det som hänt honom, med ungdomsvårdsskola och fosterhem.
Men, nu hade han blivit kontaktad av uppdrag granskning... det är tydligen en man som har erkänt att det är han som ligger bakom det som dessa tonåringar blev dömda för..
Den här mannen,(grannen) en man som nu är i medelåldern, han blev dömd när han var tonåring för nå´t han inte gjort och har själsligt lidit för det i hela sitt vuxna liv.
Jag personligen tycker att det är tamejfan skandal att sådant får förekomma.
Det absolut värsta är, att det är inte ovanligt...
Jag själv kommer så väl ihåg händelsen han pratade om, man bor ju trots allt i en ganska liten stad.
Nu kom alltså han till mig och ville prata om den här saken och jag känner mig faktiskt hedrad att han ville göra det.
Han sa, att det "svämmade över" utav känslor i honom och han ville prata med någon som förstod vad han ville förmedla.
Jag kan inte annat än tycka synd om honom, han har ju trots allt mått dåligt i så många år och det enda han vill ha är en ursäkt av poliserna som gjorde honom så illa.(Men det kommer han aldrig att få.)
Vi pratade mycket i kväll och jag fick nog honom att förstå, att han trots allt skit i hans ungdom så har han lyckats ganska bra ändå.
Jag tycker väldigt mycket om honom och hans fru och jag är glad att han kom och pratade med mig.
Nu är klockan mycket och byrackan ska ut på "nattpinken" och så ska han samla ihop alla tuggben som "främmat" lagt lite överallt i huset.
Ha dé! / tant raffa