...man vänjer sig vid att ha sällskap här hemma. Nu har ju både maken och dottern försvunnit och det har känts ganska ensamt nu i kväll. Jag är ju van vid att vara ensam, det är ju så, att jag är mer ensam hemma än att jag har sällskap. Nu räknar jag inte byrackan som ett sällskap, han ligger och sover eller springer runt, runt eller så skäller han ut mig... Nu hade ju dottern bott hemma i fyra veckor och så länge har ingen utav döttrarna varit hemma hos mamma på mååånga år så det känns konstigt nu när det inte är någon mer än jag och byrackan här. Men..i morgon kanske det känns som vanligt igen... Tittade på programmet videokväll hos Luuk och det var Janne Josefsson som var gäst i kväll. Måste ju säga, att den mannen, han slutar aldrig att förvåna..(ja, Josefsson alltså)...som Luuk sa, han bjöd på både skratt och gråt. När han berättade om sin mamma, om hur det var när hon hade varit till socialkontoret och barnavårdsnämnden och i princip fått "stå med mössan i hand och buga för överheten" och hur det hade följt honom hela livet. Kom då att tänka på min morfar, som jag för övrigt alltid kallade "morfild"...ja, jag kallade honom för det för han var en "morfild". Min "morfild", han började jobba när han var 13 år och han hade nio (9) sjukdagar när han gick i pension vid 67 års ålder! Helt fantastiskt! Han stod med "mössan i hand och skrapade med foten" när han och jag var till doktorn när han var 85 år.... Jag talade om för honom, att du behöver inte böja din nacke längre, du är värd minst lika mycket som doktorn, ja, för mig är du värd mest i världen och egentligen..ska det vara någon som ska böja nacken så... Kan så väl förstå Janne Josefssons tankar när det gäller hans mor, hon hade i hela sitt liv böjt sin nacke för "överheten". Jag har alltid gillat Janne Josefsson, kanske inte som person, men han har alltid gjort bra program tycker jag. Nu ser jag att klockan börjar bli mycket och jag hade bestämt att jag skulle gå till sängs tidigt i kväll... Ska släppa ut byrackan på "kvällspinken" och sedan ta honom under armen och bege oss en trappa upp. Önskar alla...sov gott! Ha dé!/tant raffa