...som gör mig arg... Som tex. i dag när jag var till affären och hör två damer (tjejer) stå och prata. Båda hade barn med sig, den ena ett och den andra två och den med ett barn sa till den andra att..nämen..har du skaffat ett till barn!? Ja, sa hon med två barn, (det äldsta barnet var 4-5 år)..jag träffade ju **** och vi ville ha ett kärleksbarn tillsammans..!?!? Jamen...undrar ju jag i mitt stilla sinne, ditt första barn då, var inte det ett kärleksbarn? Att stå och säga så, när barnet(n) hör på, det tycker jag är så lågt! Det är likadant de föräldrar, som högt och tydligt talar om att de "skulle bli tokiga" om de var tvugna att vara hemma med sina barn!! Hur roligt kan det vara att höra föräldern säga att den skulle bli tokig utav att umgås med en själv hela dagarna.. När jag hör sånt, då har jag sån lust att gå fram till vederbörande och fråga, varför de skaffat barn överhuvudtaget! Jag har själv två barn med olika fäder och jag lovar, de har varit lika efterlängtade och älskade båda två! Nej, nu ska jag göra middag, det blir kyckling i lergryta i dag.. Ha dé!/tant raffa