Tant Raffa

Välkommen till Tant Raffas space i rymden. Här skrivs det om allt och inget men alltid med en stor dos av humor och ironi!

Hörde en diskussion...

Kategori: Allmänt

...på granntomten idag... Det var grannens underbara tolvåriga son (ja, han är underbar och väldigt sympatisk) som pratade med sina kompisar och det fick mig att tänka tillbaka till den tid då min äldsta dotter gick på gymnasiet.. Jag kan nog säga, utan att ljuga att 93 % utav alla klasskompisarna bodde i villor och det blev dags för luciavaka.. Ja, det var ju helt hopplöst att få föräldrarna till de ungdomar som bodde i villa och som hade inkomst båda två att tillåta att ungdomarna hade luciavaka hos dem... En luciavaka, den innebar ju att ungdomarna skulle sova kvar och att de skulle ha åtminstone kvällsmat och sedan frukost på morgonen och det...kunde inte de föräldrar som hade två heltidslöner och många rum i sina villor inte bjussa på, utan vem hade alla ungdomarna hemma hos sig? Jo, tant raffa som då bodde i en hyreslägenhet, visserligen i en fyrarummare, men ett rum hade ju lillasyster och ett rum var ju mitt, men resten fick de disponera så gott det gick.. Kom att tänka på det så starkt nu ikväll då jag hörde grannpojken prata med sina kompisar om att...ska det vara så, att vi ska vara tillsammans och spela dator, var ska vi var då? Jag vet sa han, att vi får vara hemma hos mig, men vi är ju alltid det! Finns det ingen möjlighet att vi kan vara hos någon annan någon gång? Fattar ni inte, att det kostar massor för mina föräldrar när vi är här, vi äter ju och dricker och det betalar dom! Antar, att mina grannar inte får ett öre från någon av de andra föräldrarna och jag, jag tycker att det är så oförskämt! Förresten, jag bjöd min dotter och hennes kompisar på vindrinkar på min balkong då det var sommar också (goda, med jordgubbar i..) och hade någon utav föräldrarna haft synpunkter på det, ja då hade det kunna blivit riktigt intressant... Fick inte ett öre utav någon förälder när det var luciavaka, ganska så ynkligt, då jag var ensamstående med två barn och hade ett lågavlönat jobb, men det är väl så det alltid varit, vi "gräsrötter", vi är inte värda ett ruttet lingon, men när det kommer till att deras barn kanske behöver "umgås" lite med sina vänner...ja, då duger man... Är så glad, att mina barns kompisar har trivts hemma hos oss och jag antar, att de alltid känt sig välkomna. Kan sakna vissa ibland, som tex. Daniel, min äldstas bäste kompis, hualigen va jag har skrattat med honom, faktiskt så jag tappat rösten i flera dagar... Hoppas, att Daniel mår bra och är lycklig i sitt liv, det unnar jag honom verkligen.. Kontentan av det hela.... Jo, det är vi, vi som egentligen inte har något annat än oss själva och det lilla vi äger och har som är de som tar alla till sitt hjärta och delar med sig utav det lilla man har, men finns det bara kärlek så fixar det sig! Tänk, va mycket tankar det kan komma utav att råka höra en diskussion... Ha dé!/tantraffa

Kommentarer


Kommentera inlägget här: