Tant Raffa

....är det någon skillnad?

Ja, då menar jag på känslor som vi människor kan ha för dessa djur..

Vår hund "byrackan", det ljuger jag inte, om jag säger, att han var världens snällaste hund!

Han gjorde aldrig någon något, varken människa eller djur och han blev ju 14,5 år gammal och fick somna in efter vad veterinären trodde var en stroke.

Vi var ju jätteledsna och det var vi länge, sorgen var fruktansvärd.

Sa ju efter det att vi inte skulle ha några fler djur, men så blev det i alla fall så, att vi tog över Elvis från dottern då han inte trivdes med att bo i lägenhet efter att ha fått vara utekatt.

Elvis var drygt 8 månader då han kom till oss och han var en väldigt "bestämd" katt och husses ögonsten!

Dominant var han ju eftersom han spöade upp varenda hankatt på gatan ( och det finns en hel del kan jag tala om ) och det gjorde han trots att han var kastrerad!?

Hemma var Elvis jättemysig, han "pratade" med oss, frågade man om han var hemma, så svarade han alltid med ett jamande!

På morgonen kom han alltid upp till oss och la sig en stund och gosade, han brukade även vara med mig in på toa och sitta där och vänta på att jag skulle bli klar...

Jag trodde inte, att jag skulle bli så ledsen som jag blev när Elvis flyttade, när han liksom bara försvann...

Flera som jag pratat med har haft en så konstig attityd...

"Jamen, om han är "sån" då ska han ju avlivas och det direkt"!

Så har liksom snacket gått och jag blir ledsen över att folk inte kan respektera våra känslor, för vi älskade ju Elvis fast han var som han var, med sitt starka revirtänkande som inte bara handlade om andra katter, utan även människor..

Nu har han ju blivit Halläning och vad jag hört så trivs han bra där han bor och det känns ju bra, att han fått ytterligare en chans, för han är världens goaste katt och frisk är han och ett väldigt trevligt sällskap, bara han slipper att ha en massa barn omkring sig.

Det jag undrar, det är...

Varför är det inte lika givet att bara avliva en hund som kanske beter sig som Elvis gjorde?

Kan det vara för att en hund har högre "status" än en katt?

Vet ju många hundar som avskyr barn och som ägarna måste hålla väldigt "kort" och där ägarna inte litar på sin hund för fem öre...

Ja, ja, jag har mina tankar och funderingar..

"Knoll" och "Tott", som maken kallar Julius och Wilgot, de växer så det knakar!

Tänk, de är redan 7 veckor!

Idag så satt jag med en sovande Julius i famnen i 3,5 timmar!!

Ja, så fort jag försökte lägga ner honom så vaknade han, det var ju lika bra att sitta med honom då...

Tänk, att de är så otroligt olika!

Wilgot, han blir mer och mer lik sin moder för varje dag som går, han är mörk och har mörka pigment och kommer säkerligen att få mörka ögon medan Julius är ljus/rödlätt ibland ( beror på ljuset ) och han kommer nog att bli grå/grönögd och så har han ljusare pigment..

Helt olika till temperament är de, Julius han har inget tålamod alls, medan Wilgot kan ligga och filosofera länge, länge och under tiden har hans lillebror skrikit och hunnit bli halvt vansinnig!

Julius, han ler och han ler medan storebror studerar dig länge innan han kan kosta på sig ett litet leende..

Häftigt tycker jag!

Ja, att de är så olika..

Prinsen och prinsessan är fortfarande jätteduktiga med sina småsyskon!

En enorm hjälp är de till sin mor och det helt på frivillig basis!

"Jamen, de är ju så söta att man bara måste hålla på med dem" säger prinsen, "man kan ju inte låta bli att pussa på dem och har man börjat så är det svårt att sluta" säger han också..

Ha dé!/tant raffa