...kommer jag ihåg, att jag hade med mig som matsäck på tåget då jag var på väg hem från "sommarhemmet" där jag varit i åtta veckor som sexåring och jag hade precis som de finska "krigsbarnen" en namnlapp runt min hals... Sa just till min make i kväll, att jag kan inte förstå, att jag reagerar så starkt när jag ser sådana program som jag just sett i kväll om de finska krigsbarnen, kan det bero på att det finns en massa i min barndom som jag har förträngt? Jag och mina syskon, vi var borta från våra föräldrar åtta veckor varje sommar och jag undrar fortfarande varför? Jag har ringt till riksarkivet i Eskilstuna (för tre år sedan) och bett om att få reda på varför vi blev behandlade som vi blev vi fem syskon... Jag vill framförallt få reda på VAR jag varit, det är en massa ställen jag varit på och jag lovar...ALLA utom en har tagit mig som "sommarbarn" enbart för betalningen! De som inte tog mig för betalningen var faktiskt ett äldre par som hade mist sin ende son när han var 23 och de var verkligen underbara, de hette tant Karin och farbror Edvard och faktiskt, båda var pensionerade! Jag har varit i Småland, i en liten by utanför Vetlanda som jag tror hette Bäckaby (?) och där var det inte roligt...jag lovar.. Jag har varit i Nässjö också och där var det inte heller så roligt..Växjö var inte nå´n höjdare det heller... Tänk er...sex år och veta, att nu kommer jag till en familj som jag inte känner och där ska jag tillbringa hela sommaren OCH mamma har sagt att jag måste vara artig och snäll (man var ju det på den tiden). Nu hade ju jag sån tur, att en gång hade min storasyster hade varit där året förut (Bäckaby) och mamma hade varit dit och hämtat henne och familjen hade tagit kort på min syster och min mamma och det kortet hade de i ett album..det snodde jag och hade under min kudde varenda natt..så dé så! För att återgå till det där jag skrev i början om att jag reagerar som jag gör när jag tittar på program som tex. det ikväll om finska krigsbarn, det var ju likadant när jag såg ett program om barnhemsbarn, tårarna bara strömmade på mig och jag förstod inte alls varför jag reagerade som jag gjorde, men nu vet jag ju... Jag (och mina syskon) har ju varit på barnhem och jag vet ju nu, att de tog ifrån oss allt vårt "jag". Man fick inte ens ha sina egna kläder utan man fick följa med personalen upp på vinden där de hade hur mycket kläder som helst, men inga som följde modet.... OCH.. dessa kläder var man tvungen att ha, man kunde lika gärna gått omkring med en skylt runt halsen där det stod: Här kommer en barnhemsunge! Inte nog med det..det fanns personal som jag vid vuxen ålder har kommit underfund med om att de avskydde allt vad barn var...Ja, det är väl ett under egentligen att vi klarat oss här i livet alla fem syskon och jag är evigt tacksam över det, men jag blir så fruktansvärt illa berörd utav dokumentärer som speglar hur det kunde gå till på 50-60- talet. Nu tänker jag ta en diskussion igen med mannen på riksarkivet i Eskilstuna, nu jäklar ska jag ha reda på var jag varit under så många somrar! Ha dé!/tant raffa