"För våra synders skull"...
Kategori: Allmänt
....sa äldsta dottern idag..
Pratade med dottern i telefon på seneftermiddagen och hon sa, att det hade varit en riktig skitdag för hennes del hela dagen!
"Jaha och varför det då" frågade jag och då berättade hon, att det hade börjat redan klockan 6.45 då hon upptäckte att Wilgot inte fanns någonstans i lägenheten!
Hon höll på att fixa det sista innan "leverans" till dagis och helt plötsligt upptäckt att Wilgot var borta!
Det hör till saken, att de bor på 4:e våningen och de har hissen precis bredvid ytterdörren och den var stängd, ytterdörren alltså...
Tänk bara paniken, då man inser att helt plötsligt så är ett av barnen försvunnet!
En liten kaxig sak på 2 år!
Dottern lämnade Julius med Elliot och Elvira följde med ut för att leta, en tog trapporna och den andra hissen, men det fanns ju ingen Wilgot där...
De delade på sig då de kom utanför porten och Elvira hittade Wilgot gående mitt på vägen (ganska trafikerad, men inte lika mycket vid den tidiga morgontimman) och det var en bil som stannat,även en annan människa hade uppmärksammat att det gick en liten två-åring för sig själv MITT på vägen klockan 6.45.
När Wilgot såg mamma och syster komma då jäklar la han benen på ryggen och sprang åt motsatt håll!
Då modern fick tag i honom så skrattade han och sa "inte skoj" och det betyder inga skor.
Nej, han hade inga skor på sig, strumpor hade han och det var väl bra..
Han är busig den ungen och det där med att de fått honom för deras synders skull...ja, vad ska man säga?
Det är troligtvis bara början, han har att brås på, fadern var visst också "vild" vid samma ålder.
Dottern vet inte om Wilgot tog hissen ner eller om han gick 4 stentrappor ner till entrén och där tryckt på knapp för att kunna öppna porten, men jag tror att han åkte hiss, han vet ju så väl hur man gör, han har ju sett det ett otal gånger och smarta är de, de små liven.
Så började alltså hennes dag, med både panik och ångest innan klockan var 7!
Julius, han skulle nog också kunna få för sig att dra iväg sådär, men han är inte lika...hur ska jag säga...han skiter inte i omgivningen som Wilgot gör, han bara drar iväg han!
Nu har jag sagt till maken att det måste upp säkerhetskedja på deras ytterdörr, det går ju inte att vara ute och leta efter små prinskorvar innan det är dags att åka till jobbet på morgnarna.
Tänk, så snabbt saker och ting kan hända, som kan förändra livet i ett "schvisch" för många inblandade.
Elliot tyckte att det var det absolut mest hemska han varit med om i hela hans liv och innan de kom tillbaka hem med rymmaren så visste han inte vad han skulle ta sig till, han är otroligt fäst vid sina småbröder och är väldigt rädd om dem.
Nu slutade ju allting gott, men fy vilken upplevelse för en förälder!
Annars så är väl allt som vanligt, det savar och har sig från mitt ben (myggbettshelvetet) och nu kör jag omläggning som sjukvården bestämt, fast jag gör det själv, vet att jag fixar det bra mycket bättre än distriktsköterskan på VC, har liksom gjort det själv i flera år...
Maken jobbar och står i som vanligt och det får han göra så mycket han vill, bara han känner när det blir för mycket och då säger stopp!
Men, han tycker om att jobba med kroppen och att hjälpa vänner, men ibland kan jag tycka, att det blir lite väl intensivt och då påpekar jag det och han brukar lyssna på mig och då tar han det lite lugnare (ett tag).
Nu ska jag gå och lägga mig, det har Morris "talat om" nu den senaste halvtimmen, han ligger bredvid mig och praaaatar och praaaatar och jag vet, att så fort jag stänger av datorn och släcker lyset, då blir han tyst, för då springer han före mig upp till övervåningen för att vara med på toaletten då jag gör mina "kvällsbestyr", lika mysigt varje kväll!
Ha dé!/tant raffa
