....någonting oroväckande med byrackan.
Helt plötsligt när vi stod i hallen och skulle gå ut, så på en sekund så hände det, han liksom röck till och sedan blev han sned i kroppen och så kunde han inte sätta ner höger framben.
Han tittade på mig med en ledsen blick och stod blickstilla, jag kände på honom över hela kroppen, men han verkade inte ha ont.
Människor, de kan ju ha små hjärnblödningar, så pass små att man egentligen inte märker av dem, undrar, om det var en sådan han fick.
Eller, kan det vara hans krossade disk som spökar, han har ju blivit biten över ryggen utav en schäfer för åtta år sedan.
Han äter cortison kontinueligt, det har han gjort i många år ( gick inte att operera) och det kan väl tänkas, att det är det som spökar.
Jag blir så rädd att det ska vara allvarligt, han har ju problem med att gå nedför trappen från övervåningen, jag bär honom och så har jag grinden stängd nere i trappen så att han inte kan gå upp.
Min andra hund jag hade, han ramlade i en trappa på väg upp och bröt ryggraden, han blev nästan fjorton år....
Byrackan och jag var på väg till dotter och barnbarn när det här hände med honom och efter ett tag så åkte vi dit och när vi kom dit så gick han mer eller mindre "på tvären", men förutom det så var han som vanligt.
Det vill säga..."tarv" på allt som lilla prinsessan stoppade i munnen, gränsen för honom gick vid clementiner, det tycker han inte om... annars så äter han ALLT som hon (och husse) äter.
Byrackan är ju snart fjorton år och jag är så medveten om att han är gammal och inte har så många år kvar, men jag hoppas att det ska dröja länge innan den dagen kommer.
Jag var utan hund i tio år, enbart för att jag tyckte att det var så fruktansvärt när vi var tvugna att avliva vår andra hund, vi grät i flera år utav saknad.
Jag var också rädd, att vi skulle ställa för stora krav på en ny hund, att den skulle vara lika duktig och snäll som den vi haft.
Nu dröjde det som sagt tio år innan vi fick byrackan och han var ju ingen valp utan tre år och världens goaste..
Han är min lilla "pluttis", oftast så är det bara byrackan och jag, eftersom husse jobbar som resemontör och nästan aldrig är hemma.
Det är ett väldigt bra sällskap, vi har våra rutiner och vi trivs med varandra.
Nu ska jag se om byrackan är pigg på en promenad, det kan tänkas att han inte vill och då får jag acceptera det, han kanske nöjer sig med trädgården.
(Han är inte lika sned nu i alla fall).
Ha dé! tant raffa