...har jag väldigt svårt för.. Kan inte förstå vad som hänt, men min make slutar aldrig att förvåna mig.. Vi lyssnade på en skiva ikväll, ljuva 60-tal heter den och han sa, att,..ja,..så här bra musik görs inte nu för tiden... Jamen sa jag, det görs ju jättemycket bra musik, både svensk och utländsk.. Ja, sa han, men inte kommer den musiken att "leva kvar" som den här som vi lyssnar på nu..(Elvis, Roy Orbinson, Siw Malmqvist, Anita Lindblom och många fler).. Jamen..nu får du väl ge dig sa jag, det vi tycker är bra musik, det tycker ju våra barn är hur töntigt som helst och lyssnar man på texterna så måste jag hålla med dem.. Ja, så fortsatte vi och jag slutade med att, min mamma, hon tyckte nog att det hennes fars (min morfar)) orkester "Nybokapellet" i Långshyttan (stället gud glömde) spelade, det var nog det mest töntiga i hennes öron och hon trodde nog att Tori Bernhards orkester skulle vara allas favorit i evighet.. Det jag vill komma fram till, det är att, om en karl kommer i 60-årsåldern blir han då liksom automatiskt negativ? För mig, så hänger allt på positivt tänkande.. Varje morgon så tänker jag att, vilken tur jag har som kommer upp ur sängen!(visserligen med lite hjälp).. Men tänk om jag skulle tänka negativt, då skulle jag ju ligga kvar där än... Nej, jag klarar inte av negativa tankar, vi lever så kort tid här på jorden och jag tänker inte slösa en sekund på att tänka negativt, jag är glad för varje dag och jag hoppas, att alla kan se det positiva i tillvaron. Nu måste jag jobba på att maken kan se det jag ser, att vi lever här och nu och det är upp till var och en att göra det bästa av sitt liv. Inser, att makens negativa tankar kanske beror på att efter nyår så är han pensionär och det är nog inte så lätt för en människa som alltid varit helt uppslukad av sitt arbete att helt plötsligt inte vara den som är mitt i alltihopa... Huvudsaken, det är ju att vi trots allt älskar varandra.. Ha dé!/tant raffa