...man är... Skulle fålla upp ett par byxor idag och blev så f-bannad! Jag kunde först inte hålla i synålen mellan tumme och pekfinger och jag lovar...jag svor! Har ju fått så "dåliga" händer, vissa dagar kan jag knappt greppa med dem och värst är det med högerhanden och speciellt tummen... Nu har inte jag sytt något på väldigt länge och det sista jag broderade var lilla prinsessans namn på dopklänningen, det är ju över tre år sedan... Men...sådant här gör mig så irriterad, att jag inte kan göra saker längre som var naturligt för inte så längesedan. Min far, han fick polio (barnförlamning hette det då) i början på 50-talet, det gick en epedimi då och han blev förlamad i armar och händer, han fick tillbaka rörligheten till viss del, men han kunde inte använda sina tummar och jag förstår så väl nu, hur jäkligt det måste ha varit för honom. Det är faktiskt så, att man använder tummarna väldigt mycket, det märker man när man inte kan.... Kommer också på mig med att göra precis som min far när det krävs att jag måste använda handen "fullt ut"...jag använder pek och långfinger istället och det funkar... (ibland).. Efter många om och men så blev byxorna uppfållade i alla fall och det är ju tur, att man är envis (efter min mormor)! Nu börjar det bli lite kyligare ute igen, det ska visst bli svinkallt och det gillar jag inte! Gillar heller inte när det är flera plusgrader och plaskigt, nej, ett par minusgrader räcker för min del, förresten så kan det lika gärna bli vår nu tycker jag... ha dé!/tant raffa