Tant Raffa

...finns det ju ett nytt program på tv 3 som heter...

Trodde inte, att det skulle kunna beröra som det faktiskt gör efter så pass många år, men det gör det!

Under tiden som min förra make och jag låg i skilsmässa (tog 6 månader eftersom vi hade minderåriga barn) så krånglade min bil och jag var tvungen att ha bil eftersom jag åkte varje dag minst två gånger om dagen till min morfar (morfild) som mist sin allra käraste efter nästan 65 år tillsammans och han var helt, helt otröstlig och det var tvunget att jag var till honom varenda dag och det är omkring 3,5-4 mil enkel resa..

Ja, bilen krånglade och jag var tvungen att fixa den så jag kontaktade den bilreparatör som min (dåvarande) make alltid anlitade.

Denna bilreparatör, vi kan kalla honom för psykopaten, för så heter han när vi någon gång nämner honom i familjen, han insåg ju direkt att jag var en kvinna som kanske inte mådde så särskilt bra för tillfället eftersom det inte bara var morfild som tog energi utav mig utan min dåvarande make var inte speciellt hjälpsam.

 Det var ju allt annat runt omkring som tex. barnen, de var ju 11 och 14 år då och de hade ju skolan och en massa läxor och så skulle de ju ha mat, en förälder som fanns där och kunde bry sig, det var massor med skolan osv..osv..

Jag blev efter sju månder sjukskriven för djup depression och jag kan lova, att den var djup!

Ja, jag åkte alltså tur/retur Falun-Långshyttan minst två gånger om dagen, ibland hann jag knappt hem innan de ringde från sjukstugan och ville att jag skulle komma tillbaka för tillståndet hade förändrats och morfild var så dålig, så dålig...Ibland fick jag lov att åka tillbaka mitt i natten och det var så jobbigt emellanåt.

Det tog på dagen 8 månader för min älskade morfild att sörja ihjäl sig, för han dog faktiskt utav brustet hjärta..

Jag "klappade ihop" kan man säga efter att allt var klart med begravning, urplockning av hans rum på "hemmet" (lägenheten hade jag och en kompis tömt och städat ur då han fick ett rum på "hemmet") och allt som är runt ett dödsfall, val av kista, begravningskaffe, bouppteckning, osv...osv..

Nu hade ju jag vanan inne efter att mormor gick bort 8 månader innan, för det var ju jag som fick sköta det också..

Men...stalker..

Det blev så, att denna bilreparatör, han "charmade" mig och jag var väl ett lätt "villebråd" kan jag tänka, så nere som jag var och jag vet, att han sa en gång, att...denna kvinna ska jag ha!

Ja, man får tänka att jag var 36 år då och såg väl inte så illa ut och jag var en glad skit!

Jag älskade att umgås med människor, att göra människor glada, att bara finnas till!

Allt detta tog psykopaten ifrån mig ganska snabbt, men det insåg inte jag, men min bästa kompis hon undrade varför jag slutat skratta?

"Du som alltid varit den mest glada och positiva människa som fanns", vart har DU tagit vägen?

Ja, vart hade jag tagit vägen?

Men om man får stryk för att man är glad och en spottloska i ansiktet för att man skrattar och bruten tumme bara för att jag inte ville...

Det gör att man slutar vara glad och man passar sig för att skratta..

Psykisk och fysisk misshandel handlade det om och att han var/är en psykopat, nära en "borderline" expert på att föra över sina negativa känslor på andra, mådde andra skit, ja då mådde han toppen!

Det tog mig flera år att bli av med honom och det var fruktansvärt jobbigt!

Han satt i bilen utanför mitt jobb och väntade, utanför mitt hus och förljde efter mig då jag gick mellan bostadsområden för att komma till  mina gamlingar (vårdtagare) och han försökte köra över mig med bilen ett antal gånger och så ringde han!

Det kunde vara med tredygnsintervaller, ja, han var ju tvungen att sova ibland också..

Han ringde en (1) gång i kvarten dygnet runt!!!

Det pågick i månader!

Man kan ju undra, varför jag inte drog ur telefonen?!

Jodå, det gjorde jag mellan varven och jag konfronterade honom också flera gånger, men han nekade, han hade aldrig ringt, inte ett enda samtal!!

Det var i alla fall två år som han höll på som värst och jag ville inte anmäla honom eftersom han hade tre döttrar och jag tyckte synd om dem ?!

Ja, jag vet, knäpp i huvudet var (är) jag!

Men, som en polis sa som jag pratade med en utav gångerna då jag ringde dit, han sa, att det är ju bra att det finns dokumenterat i alla fall, men jag tycker ju att du är lite dum som inte anmäler honom...

Det tog mig alltså flera år att bli kvitt den här psykopaten, men han hade koll på mig och han var oförskämd om jag mötte honom då han kom i bil och jag var ute på promenad med mina gamlingar, då kunde han vräka ur sig en massa elaka fräcka saker om mig, till mig och en gång blev jag så förbannad att jag åkte till polisen och anmälde honom för ofredande och bad polisen tala om för honom, att jag aldrig ville höra ett ord till från honom!

Nu bor ju vi i en relativt liten stad och inte nog med det, vi bor inte långt från varandra och det allra värsta, det är att äldsta dottern hyr ett hus som ligger precis nedanför hans tomt, häck i häck alltså....

Jag vet verkligen vad de blir utsatta för, de som har stalkers efter sig, sjuka personer som man helst av allt skulle vilja göra pinan kort för och som förstör så otroligt mycket för den som är drabbad!

Bra tycker jag, att de gör såna program så att omgivningen får en inblick i hur sjukt en del agerar..

Ha dé!/tant raffa