Tant Raffa

...men försvinner aldrig..

För 39 år sedan idag så födde jag mitt första barn, en liten pojke som fick heta Daniel och som kom 10 veckor för tidigt och han levde i ungefär 10 timmar..

10 veckor för tidigt, det var inte som nu, då man kan rädda prematura barn som föds redan i vecka 24-25 utan på "den tiden" fanns inte de resurser som det finns idag, så Daniel fick hjärnblödning, en stor på höger sida och en mindre på vänster sida och hade han överlevt så hade det varit med grava funktionshinder.

Vet, att jag var övertygad om att jag aldrig skulle komma över sorgen, men på nåt vis så gör man det och 8 juni året därpå föddes min äldsta dotter och hon kom "bara" 5 veckor för tidigt.

Yngsta dottern är också för tidig, men inte mer än 3 veckor!

"Ett barn till så ska du se, att du kommer att gå tiden ut" sa min läkare med ett leende och hon visste väl vad hon pratade om eftersom hon var specialist!

 

Vår prins Elliot, han är ju prematur, född i vecka 29 och jag kan lova, att de första månaderna med honom var nervösa, jag hade ju Daniel i tankarna hela tiden, men skillnaden då och nu var ju enorm!

Elliot han hade sin syrgas i fem månader och omkring året gammal så fick han problem med luftrören och hade inhalator, men det har vuxit bort, lika hans hörselproblem verkar ha blivit bättre (fast han tillhör ju en generation som enbart har öronen som prydnad) för han använder aldrig hörapparaten nu för tiden.

Vuxit till sig kan man sammanfatta det med!

 

Men som sagt..

Sorgen försvinner inte, den bleknar och poppar upp ibland, som idag då det är den 15 juli..

 

Annars då?

Jodå, det "knallar och går", vi ska åka en dagstur på Göta Kanal på torsdag och det ser vi fram emot maken och jag.

På hemväg stannar vi till och våldgästar äldsta dottern och de små kungligheterna då de befinner sig vid sommarstugan, vilken vi passerar på både dit/hemväg.

 

Ha dé!/tant raffa